Jag hade i år den stora förmånen att genom Dag Hansson bli medbjuden på en helt fantastisk fjälltur i Kebnekaisefjällen.
Dag var min scoutledare i Nacka sjöscoutkår och vi har genom en "spin-off-förening" till denna kår fått kontakt igen. (NACKA-VÄRMDÖ skallgångs- och räddningssällskap).
Dag har tackat ja till
att dela "bördan" av att dokumentera turen, så vi kommer
att skriva dagbok varannan dag.
/JOHAN
+11°C. Det har varit fint väder hela dagen men nu har det dragit igen lite grann och börjat blåsa.
För vissa i gänget började resan redan igår kväll, då tåget lämnade Stockholms Central klockan 17.23. Själv klev jag i vanlig ordning på tåget med max 5 minuter tillgodo. Införskaffandet av allt som Dag och jag hade kommit överens om tog nämligen mycket längre tid än beräknat. Ost, kex och kakor gick snabbt, men vin från Systembolaget på en fredagseftermiddag...
Tåget anlände till Kiruna i tid, klockan 09.48. Där vi blev mottagna av resten av gänget med Sten i spetsen.
Klockan 11.15 skulle den inhyrda bussen komma och hämta oss för vidare färd till Nikkaluokta, så Dag, Per-Erik och jag passade på att gå upp på stan för kompletterande inköp. Dag och jag gick förbi Wennbergs där han köpte ett litet halssmycke i form av en ripa till sin sambo Marie. Efter ett stopp vid OBS för att lasta på maten var vi i Nikka vid 12.40.
Lunch avnjöt vi i Skaide, den trevliga restaurangen i Nikka. Valet stod mellan renskav, älgbiff och sik. Själv tog jag siken och blev mycket nöjd med mitt val.
Fyra helikopterlyft senare hade piloten Ragnar på Norrlandsflyg förflyttat hela gruppen om 17 personer med utrustning till Sälka. Klockan var nu strax efter 16.00.
21.20
På kvällen firade vi Stens födelsedag i efterskott. Maude förvandlade med hjälp av mousserande vin (Codorniu), islandsmatjesill och bröd kvällsfikat till ett mycket trevligt samkväm. Kombinationen mousserande vin och sill var verkligen en kulinarisk utmaning men kändes inte så mycket konstigare än någonting annat i de här omgivningarna.
Ljuset vid den här tiden på året lurar en så att man inte märker hur timmarna flyger iväg. Trots att klockan är över nio när jag skriver det här så har det knappt blivit lite skumt i stugan.
22.50
Sängdags. De flesta har kommit till ro men några nattugglor sitter fortfarande och snackar... Jag ser med spänning fram emot morgondagen.
/JOHAN
Hela natten hade en hård vind dånat kring stugan och när vi tittade ut såg vi hur gårdagens solsken hade ersatts av lågt gående gråa moln. Tidvis drev ett horisontellt regn mellan stugorna. Ovädret hade gått hårt åt snötäcket. Det hade blivit barmark mellan stugorna och kullen som stugorna ligger på var kringränd av kraftiga jokkar som lyste gröna mot den vita snön. Vi insåg att denna dag skulle ägnas åt att öva en numera nästan bortglömd konst; att sitta och ta det lugnt.
I stora rummet var Kristina i full gång med frukosten. Rågmjölsgröt, vinbärskräm, smörgåsar, kaffe, te och choklad stod snart på bordet. Maten har alltid hållit en mycket hög kvalitet på majturerna och vi åt med samma kraft som ovädret dånade med utomhus.
Efter frukosten följde de vardagliga bestyr som hör till vistelsen vid en fjällstuga. Slaskhinkarna skall tömmas i slaskkonen och ved skall huggas. Vi sågade och högg en god stund för att fylla vedlårarna i de två stugor vi använder. Det går åt en hel del ved sådana här dagar. Vattenhämtningen var dock ett större problem. Jokkarna hade brett ut sig genom snön och effektivt skurit av oss från vattenhålet. Snön var så genomblöt att det heller inte gick att ta sig fram till vattnet och vår vattenhämtarhink med sin långa stång stod oåtkomlig vid vattenhålet. Till slut hade Per-Erik grävt en brunn i någorlunda fast snö som snabbt fylldes av vatten.
Sedan följde en behaglig tillvaro i väntan på lunchen. Vi spelade tärning, lade patiens och läste. Tärningsspelet ledde in diskussionerna mot sannolikhetsproblem och snart var diskussionerna inne på det nu klassiska getlucksproblemet. Detta ledda också in på ett problem med dominobrickor på ett schackbräde.
Vid 12-tiden serverade Kristina lunch som bestod av blåbärssoppa och smörgåsar.
På eftermiddagen kom en helikopter för att undsätta två strandsatta skoterförare varvid de flesta i vårt sällskap gick ut för att se hur lyftet av deras snöskoter skulle gå till. Men vi glömde snart helikoptern för ett fantastiskt skådespel som kom dundrande uppifrån Stuor Raiddavággi. Någonstans uppe i dalen hade regn- och smältvatten samlats bakom en vall av snö som nu hade brustit. Med en imponerande kraft kom jordblandade snö- och vattenmassor störtande utför jokkfåran och totalt förändrade det hittills relativt lugna deltat. Enorma snömassor pressades upp framför vattenmassorna till dammar som ledde vattnet helt nya vägar. Plötsligt brast de dammarna och dånande vattenmassor bröt sig än nya fåror genom de framskyfflade snömassorna som pressades längre och längre upp mot stugorna. Helikoptern som landat på en gräsplätt fick snabbt lyfta för att undkomma snön och vattnet. Vår vattenhämtarhink vred sig och tippade, men stod kvar.
Efter kanske tjugo minuter hade omgivningen totalt förändrats och fyllts ut med gråbruna snömassor som låg likt stelnade lavaströmmar. Nedskurna i snömassorna dånade jokkarna i sina nya fåror.
Dramatiken lade sig och livet återgick till det normala. Helikoptern flög iväg med skotern och vi fortsatte med våra sysslor. Kristina jobbade med middagen.
Så kom dramatiken tillbaka. Ännu större gråbruna vattenmassor störtade utför sluttningen. Sprutande fontäner bildades där stenblock låg i vägen och snömassorna skyfflades om på nytt. Åter igen skyndade alla ut för att se på det fantastiska skådespelet och när allt var över hade jokkarna sökt sig nya vägar genom snön. Här och var slingrade sig torrlagda fåror.
Sedan var middagen klar. En mycket god tjälknöl med champinjonsås och en fantastisk sallad. Efter middagen fortsatte Johan och jag med att jobba på en eventuell sysselsättning för alla under morgondagen utifall att vi fortfarande skulle sitta instängda av jokkarna.
/DAG
Vädret blev inte så mycket bättre idag trots att det verkade lätta i natt. Ett lågt molntäcke skymde sikten och solen men det var i alla fall betydligt lugnare vattenflöden och helt vindstilla.
Sten, Peter och Per-Erik var ute och rekade under morgonen. En del av gårdagens svallande jokkar var idag torrlagda och vattnet verkade ha funnit sina riktiga fåror. Rekpatrullen bestämde att vi skulle försöka oss på ett "utbrytningsförsök".
Under frukosten bredde vi lunchmackor och Kristina skickade med oss fruktsoppa i termosarna. Vid tiotiden kom vi så iväg över den provisoriskt kompletterade sommarbron strax nedanför kullen som stugorna ligger på. Planen var att vi skulle ta oss upp på Sälka. Molntäcket började spricka upp så smått och det kändes som om vår tur hade vänt. Framme vid Tjäktjajokken visade dock fjällen att vi faktiskt är här på deras villkor. Jokken forsade bred och strid. Vid en klippa blev jokken till ett vattenfall. Tillsammans med några solglimtar skapade denna omgivning i alla fall ett perfekt fototillfälle.
Stoppade åt väst vände vi så näsorna österut, mot Stuor Reiddavagge (upp mot Nallo). Långsamt sökte vi oss fram mellan vattensjuka snöpartier, barmark och öppet vatten. En liten flock renar strövade lojt omkring och betade här.
Uppe i dalen gjorde vi ett par försök att korsa jokken. Det nya målet var att ta oss uppför Reaiddaglaciären för att nå knivkammen. Även här satte dock vattenmängden stopp för våra planer. Istället tog vi lunchrast på en fin barfläck.
Marie hade antagligen lite väl mycket överskottsenergi för hon slängde bara av sig ryggsäcken och satte av upp längs fjällsidan upp mot sadeln vid höjden 1398 ovanför Reaiddanjunnji. Det var naturligtvis telemarksåkning på den fina sluttningen som hägrade. Efter ett åk gjorde hon oss dock sällskap. Solen som under dagens lopp tittat fram allt mer, strålade nu från himlen - som för att trösta oss och ge oss annat än toppturer att tänka på. Efter en härlig långlunch under vilken de flesta passade på att ta en liten tupplur i solgasset så kände de flesta för lite telemarksåkning, så Maries snygga spår i snön fick snart samsas med ett antal till.
Det var dock inte det lättaste att få till snygga svängar i den moddiga snön - jag gjorde några riktiga praktvurpor huvudstupa ner i slaskig djupsnö - de flesta klarade sig dock bättre än jag...
När alla hade kommit ner till barmarksplätten igen var det dags för hemförd. Sträckan ner till stugan gick snabbt och utan större besvär men solens gassande gjorde att jag i alla fall blev svettig. Det kändes faktiskt som att det var upplagt för tvagning så jag slog en lov runt "ön" för att hitta en lämplig badplats i jokken. Till min stora förtret var det omöjligt att nå lagom djupt, inte alltför snabbt forsande vatten utan att göra sig det stora besväret att korsa vattensjuka snöfält, så jag fick tyvärr skrinlägga badplanen.
Tillbaka vid stugorna blev jag inbjuden till Gunnar, Ulla, Astrid på kortspel. Innan middagen hann vi med tre omgångar plump alltmedan vi inmundigade vin, kex och ost som de frikostigt delade med sig av!!!
Till middag bjöd Kristina på köttsoppa med klimp. Renkött förstås!
Efter middagen fyllde jag efter tips från Marie två termosar med ljummet vatten och två vattenflaskor med kallt vatten. Dessa tog jag med mig runt knuten på vedboden för en härlig helkroppstvagning som fick ersätta det uteblivna badet. Det var varmt i luften, och med en härlig eftermiddagssol som värmde mot vedbodsväggen så kändes det extra skönt att tvätta sig riktigt ren!! :-D
Väl inne i stugan igen så förberedde Dag och jag vår överraskning för de övriga turdeltagarna. Vi fick låna Kristinas rum för att lägga upp alla ostar, korvar och kex. Samtidigt korkade jag upp vinflaskorna så att de fick lufta lite grann. De flesta satt fortfarande kvar runt bordet med en kaffekosa i handen när vi bar ut faten. Jubelrop utbröt och det kändes det som en succé! Alla tyckte att det var ett fantastiskt initiativ och vi fick många lovord för att det var så gott.
Efter denna fest forsatte kortspelandet nere i den andra stugan. Då Sten också ville vara med så började vi om från början. Men det skulle vi inte ha gjort för det gick mycket sämre för mig än i de tre omgångarna innan middagen... :-( Kan det bero på vinet måntro!? ;-)
Efter en stund gjorde så Dag oss sällskap. Istället för att vi skulle börja om än en gång så fick han fick rycka in och hjälpa mig, men tyvärr hjälpte inte det. Ulla vann och jag kom sist... Trots denna bittra förlust så var detta en mycket trevlig avslutning på kvällen.
23.30 +- 0°C.
Molnen går högt så förhoppningsvis blir det lite kallt i natt så att snön fryser på. När jag ensam vaken nyss satt ute på bron för att njuta av fjällens stillhet och ljud en liten stund innan kojdags, kom plötsligt en ripa flygande in bland stugorna och satte sig ungefär fem meter ifrån mig. Naturligtvis hade jag inte kameran med mig ut, så jag smög tyst in och hämtade den. Jag trodde i och för sig inte att ripan skulle sitta kvar när jag kom ut igen, men där satt den! Precis som om den verkligen ville posera. Efter varje kort smög jag närmare. Ibland sökte den upp en ny fin plats för bra bilder och lät mig så komma närmare igen. (Tack snälla ripa för bilderna! ;-)
01.00
Inte ett moln på himlen ovanför oss. Månen kastar sitt bleka sken över fjällen. Det är helt vindstilla och utanför knarrar ripan tillsammans med flera av sina artfränder. Från båset intill kommer det knarrljud av ett mer vardagligt slag: SNARKNINGAR! ;-)
God natt!
Denna dag var Knivkammen
det hägrande målet. Men då vi fortfarande var kringrända
av jokkar var vi tvungna att improvisera. ett par plankor blev en svajig bro
som gav en spännande början av skidturen som nu började över
forsande vatten.
Sedan var vi iväg. De flesta av oss i alla fall. Några hade stannat
vid stugan. Kristina för att förbereda middagen, Gunnar för att
fotografera samt Göran och Marianne för att vårda krämpor.
Skidåkningen gick i en monoton lunk uppför Stour Reaidavaggi. Samtalande
eller försjunkna i egna tankar följde vi spåren efter Sten som
åkt i förväg. Vi malde på en och en halv timma innan vi
tog första rasten strax nedanför tungan av Reaiddaglaciären. Termosar,
vattenflaskor och diverse tilltugg kom fram.
Snart fortsatte vi ovanför kanten av glaciärtungan som sluttade ned
mot en liten istäckt sjö.
Något senare var vi ikapp Sten som stod och väntade på oss i
kanten av en moränhög. Några tog en ny paus och några fortsatte
upp över glaciären.
Reaiddaglaciären måste vara en av Sveriges mest fantastiska platser.
Glaciären kantas av många hundra meter lodräta stup som kröns
av spetsiga toppar och sönderhackade kammar. Mot ett av hacken sträcker
sig ett snöfält hela vägen upp och detta skulle bli vår
väg upp mot knivkammen.
Men först skulle vi äta lunch. En samling stora moränhögar
vid glaciärdelaren gav lite lä mot den ökande vinden. Denna lunchrast
stod i stark kontrast mot gårdagens sommarvärme. Rasten blev heller
inte lika lång. Vi spände på oss skidorna och började åka
uppför glaciären som blev brantare och brantare. Tunna moln svepte
då och då in kammen i ett mjukt vitt ljus och ett vackert spel skapades
mellan solens strålar och kammens skuggor. Bakom oss ruvade Vaktposten
och till vänster gapade en glaciärspricka genom snön.
När stighudarna inte längre fick något fäste fick skidorna
sitta på ryggsäckarna och vi själva sparka in fotsteg i snön
till en lång och brant trappa. Snart var vi inne i en brant och trång
korridor där höga bergväggar stupade lodrätt ned mot oss.
Under oss låg Reaiddaglaciären med moränhögarna som varit
vår lunchplats. Solen sken, det var vindskyddat och det blev varmt. Äntligen
uppe ovanför snöfältet tog vi en välförtjänt rast
i korridorens övre del innan vi gick ut i Knivkammens blåst.
En kamvandring är alltid en speciell upplevelse. Framför och ovanför
oss hade vi en av Knivkammens toppar. Bakom oss kunde vi se från Knivkammens
kalla vinter ned till den breda Vistasvagges inbjudande vårgrönska.
Till höger hade vi Reaiddaglaciären några hundra meter nedanför
och till vänster bredde det mäktiga Kebnekaisemassivet ut sig med mängder
av spetsiga toppar och djupt skurna dalar.
Skidorna satt kvar på ryggsäckarna där vi vandrade fram på
1750 meters höjd. Strax under en av topparna tog vi en vintrig kafferast
innan en lång nedfärd började.
Underlaget var ordentligt skiftande. Ibland svängde vi elegant ovanpå
snön och ibland sjönk vi ned till knäna i lös blöt snö.
Till slut var vi nere i dalen mellan Tjäktjahjälmen och Kaskasanjunjetjåkka.
Även här kunde vi se spår av hur jokken brutit upp stora snövallar
när den plötsligt gått upp.
I sluttningen ned mot Stour Reaiddavagge var snön bitvis så uppluckrad
att den mer eller mindre helt tappade sin bärförmåga med ordentliga
vurpor som följd. Vi var ganska möra när vi tillslut balanserade
tillbaka över plankbron där Gunnar gav oss en hjälpande hand.
Kristina hade lagat en himmelsk renskavsgryta till middag och Görans traditionsenliga
brieost gav en fin avslutning på middagen. Johans borttappade klocka (han
tappar klockor då och då) låg i jackfickan och pjäxorna
fick sig en välbehövlig smörjning.
/DAG
Dag väckte mig strax före klockan åtta med orden: "det är strålande sol och det har snöat på topparna"! Lite stel i kroppen efter gårdagens kamvandring stapplade jag upp till frukostbordet.
Morgonens stora diskussionsämne var hur snöförhållandena skulle vara och hur lång tid en tur till Vaktposten skulle kunna tänkas ta. Sten tippade på att det skulle ta dubbelt så lång tid som till Knivkammen, dvs. cirka 16 timmar. Med tanke på hur mycket jag klev igenom snön igår, att snön förmodligen skulle vara ännu sämre idag och att Peter var klart osäker på om vi skulle nå ända fram, samt att det lovade att bli en riktigt lång dag så valde jag att stå över. Det som verkligen avgjorde var den stora risken att trots en lång och hård dag inte nå målet.
Tillsammans med Sten, Kristina, Gunnar, Ulla, Astrid och Dag vinkade jag av utfärdsgruppen strax före klockan 10. Vi som valde att ta det lite lugnt i det fantastiska vädret gjorde en kortare flora/fauna/foto-exkursion i dalen under Stens ledning. Vi hittade en stor barmarksö som passade oss perfekt. Gunnar ställde upp alla utom mig för fotografering och jag passade på att stå bredvid och "tjuvåka" på hans arrangerade bild.
Vi strövade så runt på "ön" och tittade på växter och spanade efter fåglar. Bland annat fann vi följande växter: saffranslav, norrlandslav, snölav, kartlav, trumpetsvamp, lappspira, stormsippa och krypljung med knopp samt purpurbräcka i blom. I luften såg vi: ripa, sädesärla, ängspiplärka, ljungpipare, snösparv, mås och fjällabb. Sten hittade en spyboll (från en fågel) ur vilken han pillade fram ett litet lämmelkranium. Ulla lade sig raklång på marken för att fotografera en lav och upptäckte sedan genom de blå-röda fläckarna på sina ljusa byxor att det fanns kråkbär där...
Till lunchen fälttestade Sten ett nytt kök från KAP, Kiruna Arktiska Produkter, när han stekte falukorv. Efter lunchen var vi flera som tog en tupplur utsträckta på liggunderlagen i den gassande solen - kan man ha det bättre?!
Framåt tretiden begav vi oss tillbaka mot stugan igen för att vinka av Kerstin och Marianne som var tvungna att åka hem tidigare och som därför hade beställt helikoptertransport.
Eftermiddagen spenderade vi på farstubron njutande av den härliga vårsolen. Tiden fördrev vi med hjälp av allt från diskussioner, läsning och teckning till tvätt av kläder.
Falukorv och makaroner var dagens middag och det var väldigt lugnt och skönt vid bordet då sju personer fortfarande var uppe på fjället... ;-)
Betydligt tidigare än vi hade tippat, redan vi 21-tiden, kom så gänget tillbaka. Den stora frågan var naturligtvis om de hade vandrat över Vaktpostens kam! Trötta men euforiska berättade de om sin hisnande upplevelse och om hur smal kammen var. Dag och jag grämde oss lite över att ha missat en så fantastisk topptur. Men frågan är om inte vår oändligt härliga, trevliga och lugna dag, under vilken vi istället stannade upp och verkligen studerade marken och platser som vi i normala fall bara "jäktar över", under alla omständigheter tog priset ändå...
Nu är klockan 23.20 och det regnar sen någon timme, så i morgon är snön definitivt ännu sämre. Godnatt!
/JOHAN
Även denna dag blev något av en vilodag. Vaktpostfararna var för trötta för att ge sig på ännu en topptur och med tanke på morgondagens utmarsch beslöt alla att ta det lugnt. Om det nu kunde bli någon utmarsch. Jåkkarna i Kaskasavagge kunde mycket väl ha gått upp och mer eller mindre omöjliggöra en utmarsch den vägen.
Flera av oss ville i alla fall röra på sig och tyckte att en rekognoseringstur mot Kaskasavagge kunde vara ett lagom mål. Peter och Per-Erik provade en övre väg samtidigt som jag och Johan tillsammans med Marianne och Birgitta tog sikte mer rakt på Kaskasavagge vilket visade sig vara bästa vägen. Snön bar hyfsat även om vi gick igenom då och då. När vi kommit in i början av dalen stannade vi vid en barplätt som fick bli vändpunkt för Johan och mig som ville tillbaka till Kristinas lunch.
Birgitta och Marianne fortsatte och kunde vid hemkomsten rapportera att jåkkarna fortfarande var snötäckta.
Lunchen bestod av rester och sedan följde en behaglig tillvaro utanför fjällstationen där vi högg ved, slipade knivar och satt i solen.
Middagen annonserades och bestod denna kväll av ärtsoppa med fruktsallad till efterrätt. Sedan följde kaffe med punsch som fortsatte med berättelser från Stens beredskapsår.
Kvällen avslutades med att alla förberedde sin packning inför morgonens äventyr.
/DAG
Vi kom iväg strax efter tidtabellen och vid tjugo minuter över tolv hade alla tagit sig över bron söderut. Vi höll ett lugnt men stadigt tempo och var snart inne i Kaskasavagge.
Vädret var inte det bästa, ett par plusgrader och endel blåst, men vi hade tur nog vinden i ryggen. Molnen skar av fjällen halvvägs upp och förtog på så sätt mycket av utsikten. Snön hade börjat värmas upp men den höll bra genom hela dalen. När vi kommit in en bit i dalen så singlade det ner snöflingor en stund.
Klockan 14.10 tog vi den första rasten med vätskeintag och energifyllning. Själv stoppade jag i mig ett par chokladbitar och drack sportdryck.
Kaskasavagge leder förbi den omtalade Jojo-leden som man ju har hört talas om. Till min förvåning såg den leden inte alltför jobbig ut. Kanske går nästa påsktur den vägen för min del.
Under en stor del av eftermiddagen hade små glimtar av blå himmel långt framför oss skvallrat om att det förmodligen var bättre väder längre fram i dalen (där naturen planar ut lite grann). Och när vi så klockan halv åtta på kvällen satt på en liten barfläck uppe på Tjeuralako, på sluttningen strax söder om sjön 1127 vid bergsknallen Várdu, så hade vi faktiskt lämnat molnen bakom oss. Med molnen fasthängda på de taggiga fjälltopparna så kunde vi njuta av en fantastisk kvällssol till middagsrasten. En tidvis snål blåst störde dock middagsron för delar av sällskapet.
Lagom till att det var dags att bryta upp så insåg jag plötsligt att jag frös ordentligt om fötter na och att det var läge att göra något åt detta. Jag hade inte noterat att mina fötter hade blivit fuktiga efter en hel dags skidåkning så en timmes stillasittande kombinerat med den sjunkande temperaturen gav mig rejält nedkylda fötter. Sagt och gjort så bytte jag strumpor och satte dessutom på mig ett par tjocka sockor samt avslutade med ett par 5-liters fryspåsar som fuktspätt mot de blöta kängorna. Snäll, omtänksam och säkerhetsmedveten som han är, så väntade Dag på mig medan jag kom iordning. Det gick ganska snabbt, så vi kom inte så långt efter, och var snart ikapp de andra.
Snön uppe på platån var mycket bra och hade frusit till skare. Under den första timmen efter middagen så tillryggalade vi runt fyra-fem kilometer. Till stora delar glidande nedför lätta sluttningar eller med hjälp av stakning. Under hela färden över platån, ända fram till renvaktarstugan, förärades vår grupp med en fantastisk solnedgång och det var många som vände sig om, både en och två gånger, för att njuta av skådespelet när solens strålar spelade över fjälltopparna.
Vid 22.30-tiden tog Dag en härlig bild på mig ner över platån med Cieurracohkka i bakgrunden. Man kan inte tro att det är mitt i natten och att det är så varmt att jag inte ens har en jacka på mig.
Vår tur med underlaget tog dock slut i södersluttningen ner från Tjeuralako mot Ladjovagge och Nikkaluokta. Alla försökte till en början att ta sig ner på skidor men det var mycket svårt.Det var nämligen en hård yta med bristande skare som täckte marken. Med tre mil i benen så började man ju bli lite trött och att ständigt vara rädd för att få för hög fart, att kliva igenom skaren och att till och med vara rädd för att svänga eftersom skaren kunde brista närsomhelst gjorde tillslut att alla tog av sig skidorna och gick ner, något som naturligtvis tog mycket längre tid än om det hade gått att åka skidor...
Halvvägs nerför sluttningen så började fjällbjörkskogen men den var ganska gles så vi hade inga större svårigheter att leta oss fram till sommarleden från Kebnekaise som vi följde de sista 4 kilometrarna till Nikkaluokta.
Kristina hade ordnat stugor åt oss i Nikka och efter en tur på 15.5 timmar var det skönt att få slänga av sig paltorna och sova en 4-5 timmar innan bussen skulle komma och föra oss tillbaka till Kiruna.
/JOHAN
Efter några sköna men allt för korta timmars sömn i Nikkaluokta var det dags för busstransport tillbaka till Kiruna. På stationen blev det allmänt kramkalas innan gruppen splittrades för hemfärd åt olika håll. Några skulle flyga, några hade plats på det tidiga tåget medan resten skulle åka med 17.05-tåget. Jag visste sedan tidigare om denna lucka i programmet och hade avtalat med mina goda vänner Henry och Maj-Lis att vi skulle hälsa på dem i Laxforsen strax utanför Kiruna. Henry kom och hämtade Dag och mig vid tågstationen snäll som han är. Hemma hos honom och Maj-Lis fick vi ett efterlängtat bastubad och en härlig lunchmiddag.
Där fick vi också träffa deras nya familjemedlem Black Nahnook, en Alaskan Malamute, för första gången.
Strax innan klockan fem skjutsade Henry oss tillbaka till stationen i lagom tid innan tåget skulle gå.
Hemresan förflöt lugnt. Dag, Marie och jag satt ganska länge i restaurangvagnen och pratade om allt mellan himmel och jord. bl.a. om allt vi hade upplevt under turen.
Sängens lockelser
vann i alla fall tillslut och efter en god natts sömn vaknade vi upp i Stockholm
där Dag välkomnades hem av sambon Marie och deras lilla dotter.
Nu är det bara ett år kvar till nästa gång...
/JOHAN
© Johan Lundström 2000