Tisdag 25/5

Denna dag var Knivkammen det hägrande målet. Men då vi fortfarande var kringrända av jokkar var vi tvungna att improvisera. ett par plankor blev en svajig bro som gav en spännande början av skidturen som nu började över forsande vatten.

Sedan var vi iväg. De flesta av oss i alla fall. Några hade stannat vid stugan. Kristina för att förbereda middagen, Gunnar för att fotografera samt Göran och Marianne för att vårda krämpor.

Skidåkningen gick i en monoton lunk uppför Stour Reaidavaggi. Samtalande eller försjunkna i egna tankar följde vi spåren efter Sten som åkt i förväg. Vi malde på en och en halv timma innan vi tog första rasten strax nedanför tungan av Reaiddaglaciären. Termosar, vattenflaskor och diverse tilltugg kom fram.
Snart fortsatte vi ovanför kanten av glaciärtungan som sluttade ned mot en liten istäckt sjö.

Något senare var vi ikapp Sten som stod och väntade på oss i kanten av en moränhög. Några tog en ny paus och några fortsatte upp över glaciären.

Reaiddaglaciären måste vara en av Sveriges mest fantastiska platser. Glaciären kantas av många hundra meter lodräta stup som kröns av spetsiga toppar och sönderhackade kammar. Mot ett av hacken sträcker sig ett snöfält hela vägen upp och detta skulle bli vår väg upp mot knivkammen.

Men först skulle vi äta lunch. En samling stora moränhögar vid glaciärdelaren gav lite lä mot den ökande vinden. Denna lunchrast stod i stark kontrast mot gårdagens sommarvärme. Rasten blev heller inte lika lång. Vi spände på oss skidorna och började åka uppför glaciären som blev brantare och brantare. Tunna moln svepte då och då in kammen i ett mjukt vitt ljus och ett vackert spel skapades mellan solens strålar och kammens skuggor. Bakom oss ruvade Vaktposten och till vänster gapade en glaciärspricka genom snön.

När stighudarna inte längre fick något fäste fick skidorna sitta på ryggsäckarna och vi själva sparka in fotsteg i snön till en lång och brant trappa. Snart var vi inne i en brant och trång korridor där höga bergväggar stupade lodrätt ned mot oss. Under oss låg Reaiddaglaciären med moränhögarna som varit vår lunchplats. Solen sken, det var vindskyddat och det blev varmt. Äntligen uppe ovanför snöfältet tog vi en välförtjänt rast i korridorens övre del innan vi gick ut i Knivkammens blåst.

En kamvandring är alltid en speciell upplevelse. Framför och ovanför oss hade vi en av Knivkammens toppar. Bakom oss kunde vi se från Knivkammens kalla vinter ned till den breda Vistasvagges inbjudande vårgrönska. Till höger hade vi Reaiddaglaciären några hundra meter nedanför och till vänster bredde det mäktiga Kebnekaisemassivet ut sig med mängder av spetsiga toppar och djupt skurna dalar.

Skidorna satt kvar på ryggsäckarna där vi vandrade fram på 1750 meters höjd. Strax under en av topparna tog vi en vintrig kafferast innan en lång nedfärd började.

Underlaget var ordentligt skiftande. Ibland svängde vi elegant ovanpå snön och ibland sjönk vi ned till knäna i lös blöt snö. Till slut var vi nere i dalen mellan Tjäktjahjälmen och Kaskasanjunjetjåkka. Även här kunde vi se spår av hur jokken brutit upp stora snövallar när den plötsligt gått upp.

I sluttningen ned mot Stour Reaiddavagge var snön bitvis så uppluckrad att den mer eller mindre helt tappade sin bärförmåga med ordentliga vurpor som följd. Vi var ganska möra när vi tillslut balanserade tillbaka över plankbron där Gunnar gav oss en hjälpande hand.

Kristina hade lagat en himmelsk renskavsgryta till middag och Görans traditionsenliga brieost gav en fin avslutning på middagen. Johans borttappade klocka (han tappar klockor då och då) låg i jackfickan och pjäxorna fick sig en välbehövlig smörjning.

/DAG