Namnet på 1997 års påsktur föll sig självklart när jag summerade färden efteråt, bland annat för att det blåste så mycket men även för att vi hade motflyt i många andra avseenden... Bland annat så släpade pappa runt på en videokamera utan att kunna filma eftersom han hade fått fel film och min pocketkamera hade fel på exponeringsmätaren vilket gjorde att alla ljusa utomhusbilder förstördes. Som tur var blev det en del bilder i alla fall...

Deltagare: "Expeditionen" bestod av mig – Johan Lundström, Hans Lundström (pappa), Gert Ringquist och Kurt Hagström med schäfern Bamse. Bamse var med som pulkdragare. Gert hade valt bort ryggsäck och drog istället en stor Rimfors-pulka (likadan som Bamse). Pappa och jag hade varsin lättviktspulka som vi drog våra ryggsäckar på.

Färdväg: Vi startade i Katterat, den andra tågstationen på den norska sidan efter Riksgränsen, och gick söderut i Norge - Hunndalen - Çunojavri - Çeinavagge - Gautelis - och vek av österut in i Sverige - Haukejaure - Singi - för att nå Kebnekaise fjällstation på påskaftonen, och slutligen tillbaka till civilisationen i Nikkaluokta på påskdagen. Karta med övernattningsplatserna inprickade.

Vi kom upp till Katterat sent på eftermiddagen och gav oss snabbt iväg för att hinna fyra-fem kilometer innan vi slog upp tälten. Faktorer som att vi var mer eller mindre otränade, ovana vid skidorna och saknade samträning i gruppen gjorde dock att vi inte kom så långt som vi hade hoppats. Alla var vi dock ordentligt friluftsvana så tältuppslagningen och matlagningen gick snabbt och smidigt.

Efter en härlig natt i tältet med allt vad det innebär av fjällens lugn och tystnad så vaknade vi utvilade och nöjda i strålande solsken. Det tog oss en god stund att äta frukost och bryta lägret men efter ett par timmar var vi i alla fall iväg!

När vi hade varit på väg i ett par timmar så kom helt plötsligt en lösspringande grönlandshund mot oss. Bamse blev självklart tokig och höll på att dra sönder skacklarna och hela pulkan. Pappa tog loss honom från pulkan och försökte i stället hålla i honom. På något sätt lyckades dock Bamse ta sig loss och båda hundarna satte av som om de hade djävulen i bakhasorna. Hundarna hann dock inte få tag i varandra utan jag lyckades fånga Bamse nästa gång han sprang förbi. Där håller jag i Bamses halsband och halvligger för att trycka ner den stora och kraftiga schäfern mot marken när plötsligt den andra hunden börjar närma sig... Hur det nu än gick till så lyckades jag få tag runt halsen på den hunden; den hunden hade nämligen inget halsband – så där stod jag – med en hund i armkrok och ett ordentligt tag i Bamses halsband och med den armen utsträckt för att hålla dem så långt ifrån varandra som möjligt. Till slut så hann de andra fram och kunde hjälpa mig så att vi lyckades sära på hundarna ordentligt till slut.

Vi band ett rep runt halsen på den okända hunden och beslöt att jag skulle hålla i den och ge de andra 5-10 minuters försprång så att hundarna skulle komma långt ifrån varandra.

Den stora frågan var naturligtvis var hunden kom ifrån och vem som kunde vara så förbannat oansvarig så att han eller hon släpper lös hunden på det sättet. Hunden hade kommit uppifrån så vi utgick ifrån att den tillhörde någon grupp som låg före oss eller någon som fanns i Hunndalshyttan.

På "tu man hand " så visade sig hunden vara riktigt trevlig och tack vare att den var väldigt ivrig att komma upp efter Bamse så jag fick ganska mycket draghjälp, något som ju självklart var välkommet!! :-D

Jag hann ifatt de andra vid en renvaktarstuga där vi åt lunch.

Det hade gått flera timmar sedan vi fick ytterligare en draghund i sällskapet och vi hade ännu inte funnit hundens ägare. Pappa beslöt sig då för att åka iväg med hunden upp till hyttan så att vi skulle bli av med problemet.

Det tog en dryg timme innan pappa kom tillbaka och tack vare all denna uppståndelse, den sena morgonen och vårt låga tempo så kom vi inte fram till stugan förrän vi 4-tiden. Planen var tidigare att vi skulle hinna ytterligare en bit innan vi slog läger men nu bestämde vi oss i stället att stanna i stugan över natten.

Varken stugvärden eller någon annan i stugan kände dock till något om hunden. Vi gav den i alla fall mat på kvällen och bad sedan stugvärden att dagen efter hålla kvar hunden i ett par timmar efter det att vi hade kommit iväg. På morgonen när vi skulle ge oss iväg så visade det sig dock att värden hade tagit hunden och skidat ner till Katterat, någon berättade att det bodde en gubbe där som hade för vana att släppa lös sin hund...

Gert hade under de här två första dagarna kommit till insikt om att han vid 67 års ålder inte var riktigt lika stark som i yngre dagar så när pappa och jag erbjöd oss att turas om att dra hans pulka så sade han inte nej.

Pappa valde att dra pulkan den första dagen. Efter en hård men händelselös dag med hyfsat väder hade vi nått fram till Çunojavri när det var dags att slå läger så vi valde den enkla vägen och tog in i stugan.

Vid det här laget hade rutinerna börjat sätta sig så det blev mycket tid över till kortspel och snack denna kväll.

När vi nästa morgon tittade ut så var det rätt mulet och blåsigt, men alla dagar kan ju inte vara perfekta, eller hur!?

När jag tittade på kartan så förstod jag varför pappa hade erbjudit sig att dra rimfors-pulkan den första etappen. Dagen innan var det nämligen bara en stigning på ungefär 100 meter medan det för mig skulle bli över 300 meters stigning till Çeinavagge...

Men det var bara att kämpa på... 300-metersbacken var ganska saftig och sammantaget med att jag fick spåra en stor del av sträckan så var jag rätt mör när vi stannade för att fika ovanför backen.

Det visade sig medan vi rastade att Gert hade blivit imponerad av min insats uppför backen. Detta uttryckte han på ett ungefär så här: "Du drar ju pulka som en riktig fältjägare Johan, vilken kämpainsats!". (Formuleringen av komplimangen kommer sig nog av att Gert har en bakgrund som befäl inom militären). Vidare så gav han mig en rejäl utmaning och morot; han lovade att om jag drog pulkan resten av vägen till Nikkaluokta så skulle jag få den av honom. Jag antar att han hade kommit till insikten att han inte skulle komma att använda den någon fler gång och att det skulle vara kul att ge den till någon som mig, som kommer att få användning för den många gånger framöver decennierna...

Naturligtvis så antog jag och fullföljde utmaningen, så nu är jag en stolt ägare till en fin och gedigen hemmabygd rimfors-pulka. Jag har av Gert fått en text till en inskription som jag tänker låta gravera in på en mässingsskylt som jag sedan ska fästa i pulkan. På den ska det stå:

"Jag Gert Ringquist skänker denna pulka till Johan sedan han uppfyllt mitt villkor att dra den resten av vår fjälltur 1997, nämligen från Çunojavristugan till Nikkaloukta."

Framåt eftermiddagen så kom vi i alla fall fram till nästa stuga, Çeinavagge. Den var alldeles nybyggd och hade ett väldigt fint dass som var fodrat invändigt med furupanel. Det måste vara det finaste dasset i både den norska och svenska fjällvärlden!!

Nästa dag så satt vi hela dagen och väntade på att den kraftiga vinden skulle mojna. Jag såg över min utrustning och packade ihop så att jag skulle vara beredd att ge mig iväg snabbt. Vid 15-tiden avtog det äntligen. Vi bestämde oss för att vänta ett tag för att se så att det verkligen höll i sig. Så vid 16.00 beslutade vi att ge oss iväg mot Gautelis. Då visade det sig att Kurt skulle laga sin pulka och göra sig iordning. Klockan 17.00 for vi tillslut iväg. Så här i efterhand kan man konstatera att det var alldeles för sent, med tanke på ojämnheten i gruppmedlemmarnas kondition.

Det blåste hela tiden. Vinden kom dock från sidan och det stör ju inte tillnärmelsevis lika mycket som motvind gör. Det tog oss alldeles för lång tid att ta oss uppför backen så när vi var på krönet hade det redan börjat skymma. Klockan var då kanske 19.45. Efter en kort rast med mackor och soppa började vi ta oss ned för backarna, det var ganska kul att åka i backe med rimfors-pulkan! Gert som var ganska trött hade det däremot jobbigt. Dels för att han bara ser med ett öga vilket mer eller mindre omöjliggör avståndsbedömning när det börjar skymma och dels för att han var tvungen att ha min ryggsäck på ryggen då barnpulkorna är lite svårmanövrerade i stora nerförsbacka – speciellt om man börjar bli trött och får "ostyriga skidor". I en backe 6-700 meter nedanför krönet ramlade Gert och gjorde illa knät. Det var nog inte så farligt, men han blev allt lite chockad, vid det laget hade det ju blivit rätt mörkt.

Om vi hade varit kloka så hade vi gjort halt för dagen och slagit upp tälten i det läget. Istället fick jag ta över ryggsäcken från Gert så att han kunde åka "på lätten". Nu hade jag alltså ryggsäck på ryggen och pulka där bak - det var bara att bita ihop... ;-) Vi fortsatte sedan neråt till fots då det var lite väl mörkt för att åka skidor – mulet och inget månljus.

Stämningen låg inte direkt på topp kan jag avslöja, men framåt skulle vi.

Hans och Kurt beslöt att vi skulle föja jokken neråt så att det skulle vara lättorienterat men vi rusade på alldeles för långt och helt plötsligt var vi nere på sjöbotten och fick börja leta oss österut. Det visade sig att sjöns vattennivå var väldigt låg så när vi kom ner på isen så hade vi kommit alldeles för långt ner. Vid det laget var vi ganska trötta och det hade börjat blåsa motvind, så efter ett par kilometer bestämde vi att vi skulle slå läger. Då var klockan runt 2 på natten och man var rätt slut!
Det var inte så kul att slå upp tälten på sjöbotten utan lä med en vind på säkert 15 m/s, (men allting går ju;-) Jag sov väldigt gott i alla fall.

När vi vaknade på morgonen blåste det fortfarande hårt och vi avvaktade i tälten till 12-rycket då vi klämde de sista kilometrarna till Gautelis. 500 meter innan vi kom fram såg vi ett antal skidåkare med hundar närma sig stugorna. Det var ett gäng som hade stannat kvar i den lilla stugan i Çeinavagge över natten och som hade startat tidigt på förmiddagen istället. De hade haft det väldigt jobbigt i passet där det hade blåst så att de knappt kunde stå upprätta.

Vi övernattade i Gautelis för att vila ut, torka tält och sovsäckar. Det började bli lite snålt med tid för att hinna tillbaka till åtaganden i civilisationen, så vi beslöt oss för att starta tidigt på långfredagsmorgonen. Vi kom iväg mot Hukejaure klockan 07.30 och åt lunch där. Genom hjälptelefonen beställde vi en skotertransport till Gert som fortfarande hade känningar i knät och inte vågade riskera att det skulle bli värre. Vi andra väntade tills allt var klart med transporten och fortsatte vid 14-tiden mot Singi.

För att tjäna några kilometer så gick vi rätt söderut från Hukejaure och följde sedan sommarleden österut längs Ráktasjohka och sedan Jeasketvággi sydöst ner till Singistugorna.

Denna kväll var vädrets makter med oss – vi hade helt molnfritt och trots att månen inte sken direkt ner i dalen så var det i alla fall tillräckligt ljust. Framåt 21-tiden blev vi underhållna av fantastiska norrsken som också gav oss bra orienteringsljus. Vi var framme i Singi vid 23-tiden, rätt nöjda med dagens etapp.

Påskaftonsmorgonen mötte oss med KANONVÄDER så det blev en skön och trevlig tur till Keb där vi åt lunch. Klockan 15.00 öppnade bastun och vi var först in, utrustade med varsin starköl serverad i ölsejdel. Det är Gert som tycker att det ska vara stil på öldrickandet även om det är i en bastu och det är ju onekligen trevligare att dricka ur glas istället för direkt ur burken... Vi var lite besvikna på att de inte ser till att bastun är varm till när de öppnar, det var väl en 50 grader när vi kom och 70 när vi gick – inte mycket att hänga i julgranen – men det skulle gottgöras på påsksöndagen visade det sig...

Påskmiddagen smakade gudomligt som vanligt och vinet var berusande gott.

Vi siktade på att hinna 12.20-bussen så vi gav oss iväg vid 9-rycket och pinnade på ganska bra. Vid nedre båtlänningen hade Nisse Sarri (en av Enok Sarris brorsöner) med fru slagit upp en friggebod där de säljer fika och våfflor med vispgrädde och hemkokt hjortronsylt. Solen sken och det smakade mycket bra där vi satt på renfällar i en solgrop.

När bussen kom till Kiruna möttes vi av en kompis, Henry Johansson. Henry bor tillsammans med Maj-Lis vid Laxforsen (bortåt Jukkasjärvi), så vi åkte dit för att äta och fräscha upp oss innan tåget gick tillbaka till Stockholm.

I Laxforsen finns det i alla fall en rejält varm bastu så att vi kunde ta igen besvikelsen från Keb ... Rullning i snön blev det också! (Och det är inte ofta vi Stockholmare har möjlighet till sånt!). När vi var påklädda igen stod det en fantastisk middag framdukad på bordet. Till förrätt bjöds det på avokado med hemgjord skagenröra, huvudrätten var ugnsbakad röding med mandelpotatis och slutligen tårta till efterrätt.

Vilken avslutning på påskturen!!

Vill du också bada bastu i Laxforsen, och kanske vila ut en natt innan eller efter fjällturen så hyr Henry och Maj-Lis ut en stuga som kallas för Lyan!